Norrländska Korrespondenten – 17 februari 1855, sida 2

er hustru måtte wara en lolla efter Hon inte kan hälla frisk luft. Sjömannen mumlade doft fom en retad björn och skoflickaren bleknade af harm öfwer detta oförtjenta utfall mot hans hustru, och han sade med nägon darrning på rosten — Det är en fak fom jag bedt patron om få många gåns ger, att patron skall låta spränga bort den flora stenen utanför dörren, iy jag år rädd att barnen kunde falla omkull och göra sig illa, om den inte kommer bort. — Ja, hwad gjorde det om också ungars ne sloge ihjel sig? det angär icke mig bit med hbyranr Och dermed gid han ut i förstugan. Skoflickaren letade upp ur sin kista de penningar ban hade och gick ut i före stugan och lemnade dem åt wärden. Denne räknade de slitna sedlarne nas ga och länge men sade slutligen med on falst blick: — Rop är det här riktigt, men säg mig fåra mästare, de äro wäl rilligt ärligen fångna? — Herre! swarade skoflickaren stolt, och wreden gnistrade i hans ögon, ty det skar honom i hjerat att misstäntas i sin swägers närwaro. — Ja, ja, det år wäl inte få hett heller, en skoflickare lappar inte sä lätt ihop 10 riksdaler. — Rör uten om du är årlig farkt