borgmästaren. Piepmever, få bette ju den esterlyste vörvareanföraren Utan att taga den ringaste notis om det i ofwannämnde skrifwelse förefom: mande ordet asna, skondade Todias få hafugt, fom bans förrer förmådde bära ronom till jernkrukan med de des ust befintliga lou:evorerna. — Barmyertige Gut! ... wrälad han .. menniskan skrifwer att ban endast tagit ort var louisdorer och fru fan är aldeles tom. Der war mer än borgmänarer förwådde bära. Hans knan seigtade; med möda satte Cbristina honom i en låänstol. Hufwudet nedsjönk mot hans brost. J tena tragiska ögonblick inträdde Lårfa, fom wäl behällen anländt från Zippelkirchen. — Domvbafwanden i givppelkirchen Had om fin tompliment Jåg war ej den rätte. — Ja, det tror jag. swarade borg: mästaren, under det han föll i er slago behaglig domning. — Ru bördes ett mångfaldigt wivat ljuda utansor bans fönster. Det heders warda borgerskopet bade under full mus sik samlat sig kring en tom halftur na. för att mostaga den sistlidne afton ut lofwade gafwan. Lärka git till fönstret och winkade med handen. En allmän tystnod fötjde. — Herr borgmästaren, ropade Lärka