Norrländska Korrespondenten – 14 februari 1855, sida 2

re beledsaga sig till bwila. Snart sof och snarfade Todias Klitz omedweten Om allt, fom tilldrog fis omkring honom. Efter tio timmars god och djup sömn waknade Tobias och hans första tanke war på de 30 ibaler hwilfa i dan, fom en owånead skånf, skulle tilliasla bonom. Denna erinran jemte den in i rummet wänligt inblickande solen, jagade all sömn från hans ogon. Han ringde i den jörhoppning att värkas efterträdare stule wija fig men ingen syntes; ban ringde en gäng, twå ganger, ire gåns ger. Ändrligen höjde han fin ttämma. Då han glömt nomnet pa den nye stads tyenaren ropade ban: — Jnterimistikus, hwar häller ni iill . .. Satan, Ru inträdde fru Christina, faffefokere skan. — Har ni sett den nye stadtjenaren? — Jngen skymt of honom, herr borgs månare. — Huru har ni kommit in? — Porten nod öppen, berr borgmås stare. — Öppen? Gå genast efter honom, så skal jag, min sjal, låsa lagen för den yerrn! — Strart herr boramästare! — Han är wärre än en turk och en yedning. Låta folf ligga för öppna