Norrländska Korrespondenten – 14 februari 1855, sida 2

haf vanden i 31 ppelkirchen. Wålan, sa fan jag utan oro I afton nedlägga mitt yfinne. till bwila. — Det kan berr borgmästaren. — OM efter dagens tunga och hetta i afl sköns ro od makligvet röka min pipa på kiubben. Ni bewakar mitt hus? — Det förstas Efter några minuters förlopv, säg man borgmånaren med bewingade steg fpat: sera tiilaklubben. Denna afton strålade Tobias Klotzes jnille i fin norua glans. Hand arp. sinnighet att utforska Lärka war före mås let för allmär beundran. Med wörd nad blick de de goda Hammelswalderna upp til fir öfwe hufwud. den allmåns na wördnaden stegrade sig till enthusiaom, då Tobias lofwade det besutna bors gerskapet en half tunna öl, med wilkor att ban först skullee få emottaga den ut lofwade belöningen. Man ropade bur ra till den ädelmodige gifvarens ära, och under afsjungandet af pafriotiska sanger betedsagade man bonom iill sitt hus. Oen werksamme Nimrod war ännu upoc. Med en wärdighet för hwilken den öhhjelplige Lärka med fin enfald mijte vika tillbaka, beljade ban borgmästaren om genom det bederwärda borgerska cts ofta uporepade burrarop, tände n wiss tyngdei bufwudet och en vin benen, oc lår fin intecimshadstjena