och ett stycke papper, upptecknade wåra namn, mår öfwergifna belägenhet och ungefärliga stället der wi på en höft tyckte oss wara och der wi trodde of skola finna mår graf, hwarefter han stoppade Pap: persbladet i en tom boutelj, som tillforfades, för att möjligen kunna komma åt land, och till wåra anhöriga bringa wår afskedshelsning och underrättelsen om wårt öde. På samma gång kommo wi ofmer: ens, att, när wi ide kunde uthärda läns gre, skulle wi taga hwarandra i famnen och följas åt i döden. Men just i samma ögonblick fingo wi sigte på en engelsk brigg, som, genom Guds nådiga skickelse, nalkades, och med återwaknad hopp om räddning hissade wi wår lilla nödflagg, fom straxt bemärkt: tes af den engelska feglaren. Han ftyrde nu mot of, och gjorde allt hwad han funde for att berga of, hwilket ock lyckades. Först kastade han ut en boj, och lade sig i lovart om oss, i tanka att båt och boj skulle närmas hwarandra; men wi, som endast hade 2 åror och som af ansträngningarna woro alldeles utmattade, förmådde ingenting, utan drefwo längre ifrån briggen. DÅ Engelsman nen såg denna wår nöd, lade han fig i lå om oss, och få fingo wi drifwa ned till honom, då han utfaftade en mindre boj, fom wi fingo tag i, och halade of få i lå under fartyget. Nu woro ögonbliden dyrbara. Trenne af of, Sand berg och hang broder samt Andersson, fingo just tag i röstjernet, Då i detfams ma båten durrade ned för de wäldiga brottsjöarna, och krossade fidan mot far tyget. Den fjerde bland of, O. Ham marström, fick då i rätter tid, tag i en tågända från fartyget, hwarefter han far stade fig i sjön, och blef sålunda bergad. Den fönderflagna båten fick drifwa på böljorna. Sålunda blefwo wi, genom Guds fire syn, underbarligen frälsta. Ombord på den engelska briggen blefwo wi på det aldrahederligaste bemötta: wi fingo ge nast torra kläder och allt annat hwad wi behöfde. Stället, der wi räddades, war 10 sw. mil O. om Gotland. Tretton dygn woro wi ombord på briggen, hwars refa förswårades af fortfa rande stormwäder: ett helt dygn dref den för topp och tackel, och hela brädgången i lå slogs sönder. Åndtligen, på 13:de dygnet, anlände wi lyckligen till Hellingz ör, der wi med hjertligaste tacksägelser skiljdes: från den engelska kapitenen och hans befättning, fom räddat wåra lif och bevisat of så mycket godt, hwarefter wi återwände till det kära hemmet, der man redan ansett of såsom förgångna. — Namnet på den ädeljinte Skepparen, fom räddade de fyra wäderdrifna Got länningarna, är i förestående berättelse ide uppgifvet, men G. L. T. är i till: fälle att ur såker källa kunna meddela det: Kapten Edwarde, befälhafware på briggen Superior,, från Montrose. Han ide blott afböjde all erfättning t. o. m. för lefnadskostnaden under wistelsen om bord, utan ombestyrde äfwen från Helfingör öfwer Malmö till Stockholm en telegraf-rapport till engelska v. konsuln i Wisby af innehåll, att fora, i fina hem troligen saknade mån från Gotland af honom blifwit i Östersjön bergade. — Kapten Edwards wackra handling behöf wer här inga loford! AAnnnnnnii TE I Till salu i mm oo om mus mA (43