nselförtjenta af att här reproduceras, ide jålunda Carl Johan, hjeltekungen, Den milde Fridens wån, Aj twenne Folk besjungen, i Gaf Jarl åt Uplands män. Det war en kunglig gåfwa, Wi fullt erfarit det. Din ära högt wi lofwa Wår Jarl! i tacksamhet. Du kom. Du såg kring landet, Skarpsynt från borgens höjd, Så lyckligt du ej fann det, Så skönt, att Du blef nöjd. På fälten natt sig sänkte, Din stjerna loa i skyn, Med eldig själ Du tänkte, Du såg i hast en fon. En wårsol höjs ur skogen Så warm uti det blå, På slätten blirtrar plogen, Och raska landtmän så. Snart allt står grönt i säde, Snart ar i ymnighet, Men skymtar der ett träde, r jorden mör och fet Der frodas rofwor, wicker Der klöfwer purpurröd, Der jättekål uppsticker Kring betors öfwerflöd. Zäckdiken, inga fläckar J såden, noggrann wård Af gröna skurna häckar, Ej mer en gärdesgård. Ung skog på alla backar, Hwart hus med tegel på, Så fullt med sädesstackar Kring stora rior stå. Der ädla hjordar hwila Med frodigt sommarhull, Der stolta fålar ila, Der lam med snöhwit ull. Der inni sjelfwa staden Ängbåtar hamna få, Der wagnar hela raden . På jern till Stockholm gå. Se, trädgård kring hwar stuga, Allt städadt och i tukt! Wid hwarje landswäg buga Sig tråd med gyllne frukt. Omar bin i solen surra, 2——— — —V—— war kupa honing ger, e mjöd i silfwer, hurra! Och ingen rusdryck mer. Der wackra barn i klunga Med fröjd bland blommor stå Der muntra gossar sjunga, Med fröjd wid plogen så: War Gud oc kungen trogen, Betänk ditt wärf förut. Kör rått och wäl med plogen, Så segrar du till slut. Hur swenska stålet biter, Kom låt oss pröfwa på! Ur wägen tufwa! Sliter Du jern, nog guld wi få. Så drömde ffönt och wärdigt, Wår Jarl, din ädla själ! Att allt ej än är färdigt, Ar ej din ffuld likwäl. Din sådd skall blifwa mogen, Fast nordens wår är lång, San kärlek sädde trogen, är frukt, så rikt, en gång. Ditt silfwerbröllop firar Du med Ditt Upland Du, Med eklöfskronan firar Det stolt sin höfding nu. Må Uplands löfte höras WL A C