Norrländska Korrespondenten – 10 februari 1855, sida 3

cie rifsdalrar i silfwer, i stället för vin: gar. — Det war ganska beklagligt. Men en annan tanfe faller mig in. Wi bye ta mössor. Lärka förwänades öfwer en fi får: font oegennytta. Hans egen :earfliga fiitmössa kunde ej i nägot afsaende jemfsöras med Nimrodo. — Det går icke an ... fade han blygsamt. — DÅ när du har min skjorta ... min dyraste wän ... ty ben fom bar mitt hjerta, har naturligtwis också fjor: tan ... de tu äro ett ... hwarför då ide mössan? Efter ett ytterligare motständ från Lärkas sida skodde bytet af mössorna. Ånnu en omfamning och en ömsesidig försäkron om ewig wänskap Nimrod förswann bland buskarna och Lärka med nya mössan ... wandrade till Zippelkirchen. Efter Ö timmars öf verlängning hade borgmästaren i Hammelswalde kommit till der resultatet. att han begått ett misstag. Han hade ide bort få der fans facon öfwerlemna Larka åt fina domare. Åtminstone skulle han behållit fladss tjenaren till dess dennes vlats hunnit blifwa ersatt. Lärka war tillika herr borgmästarens egen betjent och högra hand. Med ett ord, Tobias Klotz, hwart ban wände sig, fann att nagot fattades honom.