behaglig. Här, tänkte Lärka, infommer i en skogsdunge, skulle det smaka god att hwila ut, det fon ej wara få längt från Zipvelfirchen. Tänkt och gjordt. Den resande Hammelswaldern lägra. de sig på den weka mossan i skuggan af en gammal bok. Eit godt samwete år ett mjuft örngodt. Aldrig lifligar än i detta ögonblick, då Lärka nedkastade sig på marken, hade han erfarit san ningen af detta tänkespråäk. — Hwarföre beskyller man dig? frå gade ban fig sjelf. Röfwadt, stulit; narr werk. Det synes buru sjelfwa herr borgmästaren ibland fan skjuta eller be gå ... huru man kallar det ... rät en stor bock. Jag tror swärligen att Zippelkircherna bry fig om att ufbetala de der 30 thalerna. — Det faller mig in . .. fortfor Lär fa efter ett uppehåll ... att jag for edfwuren stadstjenare, borde förswara mig mot den ber anklagelsen. Men jag skall göca det, och få oskyldig fom et lam, skall jag utgå ur den här inwecklad rättegången. — Under der Lärka helt lugn philo sopherade framblickade bakom buskarne en ganska misstänkt fysionomie, fom tock tes rekognosera platsen. Då mannen med fyftonomien, fom wi wilja kalle Nimrod, trädde fram bland träden, wars nande den fredlige wandraren, tog han utan omständigbeter plats bredwid Lärfa