Norrländska Korrespondenten – 10 februari 1855, sida 2

— Det skall han få weta; den ormen bar i Zippelkirchen brutit fig in och ber stulit en af de allmänna kassorna. — På fiu års tid har jag ej fatt fo ten utom tullporten. — Jnga undflykter. Jag bar det hår swart på hwitt. Som han går och stär bar jag honom der. Kan han inte lå sa losningosedeln. Jngenting förmådde rubba Lärkas lugn. Beskyllningea war för den froms me mannen få orimlig, att han ej hur de ett ord till fitt förswar. Tobias gick under siden upp och ned, fläktande öfwer det af fwettvroppar fuls tade ansigtet, med fir storrosiga fiifesnäsduk. Han begrundade allwarsamt bwad ban med förbryzaren först skulle företaga — Men stränge herr borgmästare hwem skall arrestera mig, när jag är ende stadstjenaren, och ingen extra är att tillgå? — Sä arrestera sig sjelf, och öfwerlemna fig åt wällofliga domstolen i JiPperfirchen. — Men om jag rymmer min wåg. — Så tar jag honom äter till fånga. Med sitt hufwud answarar han för sin person. Wet han inte att han är en edswuren stadstjenare. — Hwad skall jag säga wällofliga domstolen i Zippelkirchen. — Att det lyckats min waksamhet att