Norrländska Korrespondenten – 10 februari 1855, sida 2

— Jo, när jag har högtidsjackan på mig, är der en fläck, fom min hustru råkade ditsätta, när hon ändrade den; och när jag för ungefär åtta dagar fe: dan war ute i regnet wed densamma fick den en äppelgul färg. — Han är en åsna; jag frågar, om han har något tecken, nagot födelsemär ke vå sin kropp. — Intet det jag wet. — Alltså inier kännetecken. Rigtigt, intet twifwel mera Och foc att Larka icke skulle blifwa upptäckt i sitt hedrande handtwerk, har han gifwit sig namn af Piepmeyer. Borgmästaren i Hammelswalde, som nästan till fig sjelf uttalade de sista orden, pöste upp, lik en kallontupp, som man wisar en röd schawl. — Wet han hwad han är? röt ban till den, mellan de båda ljusraderna stående Lärka. — Den stränge borgmästaren kallade mig för äsna. — Det är han med; nu till hufwud saken? — Jag wet ingenting om hufwuds saken. —Han är en . . röfwareanförare. — En röfwarcanförare? ; ö — Ja ingenting mer och ingenting mindre. — Då måste jag äfwen weta hwad jag röfwat.