Norrländska Korrespondenten – 10 februari 1855, sida 1

re Rätten, att han skall för död anses. 4 S. 1. År någon borta, utan att man wet om han lefwer, och har man ej heller underrättelse, att den bortkomne inom de tft förflutna tjugo åren warit wid lif; då må de, fom, der han afliden wore, egde rätt till hans qwarlätenskap, hos Rätten i den ort, der han sist hemwist hade, söka förklarande, att han skall för död anses. När sådan ansökan sker, höre Rätten deröfwer den bortkomnes mate, om den till är och å känd ort inom Ri fet wistas, syssloman, god man eller för: myndare, der sådan är till bocts wård fatt, Kyrkoherden i församlingen och Kro nans ombudsman i orten: fan det ej utrönas, att den bortkomne warit wid lif inom tid fom fagd är; låte Rätten tre gånger, minst en månad emellan hwarje gång, i allmänna tidningarne fungöra kallelse å honom att gifwa fig an hos Rätten eller dess ordförande. 2 Har den bortkomne weterligen blifwit i krig lifsfarligt sårad, eller befunnit sig ombord på fartyg, då det förgicks, eller warit i annan sådan lifsfara, och wet man ej, att han räddad blef, då må, när fem år förflutit, sedan han weterligen war wid lif, få förfaras, fom i 1 8. sägs. Lag samma ware, der det wises, att den bortkomnes ålder skulle, der han wid lif wore, öfwerstiga ullig år. Warder ansökan, fom efter 1 eller 2 8. gjord är, fullföljd sedan år och dag förflutit från det kallelsen sista gången i tidningarne kungjordes, och warder ej heller då weterilgt, att den bortkomne warit wid lif inom tid, som för hwarje fall sagd är, eller att han aflidit; förkflaDå genom laga kraft egande beslut är färklaradt, att den bortkomne skall för död anses, gånge med hans gwarlåtenskap, fom hade han aflidit, i fall anfötningen efter 1 S. skett, wid utgången af tjugonde året från den dag han sednast weterligen wid lif war, och, i fall anföf: ningen warit gjord efter 2 S., å den dag lifsfaran inträffade, eller den bortfomne ulle, om han wid lif warit, fyllt nittio år, eller wid utgången af femte året från den dag han sednaft weterligen wid lif war, om han då war öfwer åttatiofem år; dock warde tid till bouppteckning och testamentsbewakning räknad från den dag beslutet föll. Finnes, sedan laga kraft egande beslut fallit, fom i 4 8. sägs, den för död ans sedde wara wid lif, bäre hwar, fom i följd af sådant beslut hans egendom till trädt, den åter. Har någon, sedan han egendom få tillträdde, den öfwerlåtit, pant fatt eller inteckna låtit, stäånde öfmwerlåtel fen, pantsättningen eller inteckningen fast, der egendomen, panten eller inteckningen är af innehafwaren på god tro ätkommen; och söke i thy fall ven för död an sedde skadeständ af honom, fom egendo men öfwerlät, pantsatte eller inteckna lät Nu finnes, att den för död ansedde å! afliden, och att dödsfallet inträffat å an nan tid, än den, fom enligt 4 S., mari fer hans dödsdag antagen: hade han wi dödefallet andra arfwingar, ån dem, fon egendomen tillträdt; gifwen DÅ dessa til dem, fom hans rätta arfwingar äro, arj wet ut, efter thy i 5 S. fågs. Den, som skall egendomen afträda efte 5 eller 6 8., ware oc slyldig att gälda rår ta eller afkomst, som af egendomen falli