Hur ån de löpa lifwets banor. All kraft likwäl fin egen tar. Nog hare du oc dina anor Från gamle Döbelns hjeltedar;: Men se, det war din lust att föra, Din farkost fritt på tidens elf, Och jå, som stolta själar göra, Du skar ditt riddarmärke sjelf. Så månget irrbloss jorden hyser, Som dansar öfwer lärr och sten; Den äkta själens adel lyser Med ewigt ofördunkladt sken. Hwad ridderligt, hwad stort du tänkte — Hwem kunde ej dess eld förstå? Likt nordens stjerna klart du blänkte Och oföränderligt också. Och denna kärlek, ewigt samma, Hwars guld uti ditt hjerta låg, Så iläckfritt, fom när solens flamma Sig speglar uti flodens måg! J alla lifwets skiften lika, Dess rena låga stod i brand För allt hwad som gör oss stolta rika — För Konung, frihet, fosterland. Bland lifwets kall du sick det skåna Att wåga för ditt land ditt blod. Ack, det är fattigt — kan blott löna. Med kärlek sina söners mod. Likwäl det war i lust, i smärta Din fröjd att detta land war ritt, Och slog ett ärligt krigarhjerta J nordisk barm, så war det ditt. Du föll, vu ädle, långt från fjällen, Och brödrakedjan bruten ftår; Men når ibland i winterqwålen Kring grafwen Nordanstormen slår, DÅ lyssnar du från högre zoner Till rösten från ditt hemlands trakt Och jublar än wid dessa toner, Som fjunga stolt om Jemtlands jagt.