Norrländska Korrespondenten – 7 februari 1855, sida 3

skenet af de många warljusen företog ban sin besigtning. — Håret fiftande i grått, ganska riftigt. — Ja, menade Lärka, min bustru roc: fer daglig dags upp de framstickande geä hyärstråna, få att jag är färdig firtka mig til döds; men huru hon rlockar bort dem komma nya igen. — Pannan hög och fri. S:ryk dor: luggen ur ansigtet. — Det är inte få godt herr borgs mästare; håret år få långt nedwuret. — Gör hwad jag säger er! — Som herr borgmästaren befaller! Under det att Lärfa icke utan jmår rigbet strök undan fina ganska ofwiga, oböjliga härlockar, få att pannan Ändtligen blef fri, fade borgmästaren. — Riktigt pannan fri; tänderna ffas dade, fortfor Tobias med ögonen allt. jemt riktade på tidningsbladet: öppna gapet! ö Lärka öppnade munnen och wisade twänne friska, wål bibehällna tandrader. — Säkert har han de här dagarne widtalat tanddoktorn, fom uppbjelpi bristerna. Karlen wille äfwen komma in i munnen på mig. — På mig afwen; men det sick Hau intet. — Huru stort är öfwerhufwud anta. let af hans tänder? (Forts.)