Norrländska Korrespondenten – 7 februari 1855, sida 2

ban, liksom hans kamrater alldraförst henne att tacka för lifwets räddning och federmera för tröst under belymrets da gar Tarling, ywars lärdom bar ansett gagnlös, bade skänft dem öfwerflöd för det närwarande, trygghet för framtiden. Och denne William slutligen, bwars barnsliga böjelser ban hänat, bade just genom dessa fina böjelser nyss förskaffat dem en lika owäntad som owärderlig tjenare. Också förswann efterband Nitlers e genkärlek och högmod. Han infåg, att utom de egenffaver hwarmed ban sjelf war utrustad, fanns det andra lika wigtiga eller ännu wigtigare, om dessa ån ide i yttre mening föllo få mycket i ögonen, fom bans. Han insåg att alla menniskor med goda afsigter kunna lika gagneligt arbeta för samhällets wäl, — oc ban ätergick till sina wanliga sysselsättningar med en ifwer, fom war lika brinnande, men mer ödmjuk ån förut. J samma män, som fördelarna af endrägt och sammarslutning utwecklade fig för den lilla nybyggets fora medlems mar, i samma mån blefwo de oumbir: liga den ene för den andra, och enhwar af bem utbildade fig oc fin förmåga allt mer och mer. I detta samhälle war Ritler modet od) styrkan, Tarling, wetenskapen, William glädjen, och den swaga, sjuka qwinnan — hon war för: