Norrländska Korrespondenten – 3 februari 1855, sida 3

en fremling. Hans själ, som aldrig åt: njutit någon odling oc förädling, (ög: giorde fig småningom ur högmode:s härda och grofwa skal; ban blef mer och mer medkänslig och mottaglig för ädla intryck han blef efterhand mäktig af rörelser och fröjder, om hwilka han aldrig förut haft den minsta onina. Numera drog han hwarken vå munnen eller på axlarna, når den fjufa que nan sjöng fina psalmer. Twärtem, han älstade denna swaga och milda stämura, som dunkelt päminte honom om hane moders röst. Då han hörde fru Kebdon läsa fina böner erinrade han fig de böner han lärt i fin barndom, och få: lunda återford inom blomsterringen af ljufwa längesedan fördunklade minnen, började han sjelf att berätta om sina barndomsär, som han tillbragt ide Skotska Högländerna, om denna tids lekar, förse boppningar, twifwelsmål och fröjder. Sålunda blef den förhärdade mannen, utan att sjelf weta det, barn på nytt, och i det han erinrade sig sin barndoms rena intryck började han att åter älska dem. Hand får läktes med hwarje dag, tad ware de helonde örter, fom fru Kebdon bemärkt och låtit insamia; men ännu en tid war han i alla fall urståndsatt att fiska. Cotts.)