tans skrift, som ingen tid och inga öden utplåna. Den gamle gräbårige fadren låg vå knä mid den älskade dotterns lif, ban kysste de blonda, ännu fuktiga locs karne och gaf fin smärta och fin saknad luft i en dof klagan: — Slulle du få sluta, — klagade han, — just i sjelfwa fullheten af ditt unga lif; skulle du så snart lemna din gamla far, hwars glädje du war, du mitt sommarbarn, min lilla elfwa! Ack, mycket måste menffan lida förrän bon förgås, men det fånner jag att denna sorg skall snart föra of åter tillsamman, der ingen sorg och ingen skilsmessa skall warda mer. — Och han lutade fit hufwud i fina händer, och pan fällde dessa bittra tårar, hwaraf en enda är tillräcklig för att hwitkläda den hjeltemodigastes hufwud, tårar, fom fallag blodstårar och aldrig fällas i lif. wet mer än en gång. Man lade Ellens lik på upphöjningen i hennes egen bät; hon läg der, med Den gröna kransen kring fin blefa tin ning, midt ibland blommorna, med Hwil. fa båten hwar klädd, lik en slumrande Flora, waktad af sina wackraste barn. Efter nägra dagar försiggick den sorg. liga ceremonien, då allt hwad som i jordiskt afseende war öfrigt af denna så sköna, så älskliga flicka, anfortroddes ät den moderliga jordens sköte. Tbeodors siumma, hittills slutna smärta, brast nu jörst ut i hela fin förfärliga styrka, oc