Norrländska Korrespondenten – 3 februari 1855, sida 2

ordning, då jag skulle stiga i båten, ett löfte fom hon dock hindrades att full: göra, förmodligen af glömska. Men utan bukett skall jag dock ej blifwa; när wi yn fara bem, ffall jag vlocka få många neckrosor jag fan komma öfwer; du fer att vå dem finnes ingen brift. Theodor skakade endast tarffult på bufwudet utan att fara någonting, och sedan båtarne mottagit alla fina gäster, satte man dem i gång. När man kommit ett stycke ut på sjön ropade Ellen hastigt: — Se der bar jag en hel blomstergård af mina hwita rosor! — och sprang i detsamma upp på sidosätet, för att kunna nå dem; men foten batfade och hon föll ned i det blåa djupet oc förswann i def famn. Snabb fom tanken störtade Theodor fig efter henne. Efter flera fåfänga försök fick ban slutligen fatt i hennes hwita klädning. och samm med fin dyrbara börda fill båten, der genast alla försök gjordes till Ellens äterkallande till lifwet. Men ad, alt förgäfwes! Lik en bruten lilja få hwit, få ren, låg hon n med en neckros i sin hårdt tillslutna and. Glädjedagen war förbytt i en sorgens dag. Stumma af sorg stodo de alla ring den unga flickans lif. Ej ett ord fom öfwer Theodors lävvar men i hang anletsdrag hade en yst förtwiflan ristat denna djupa fmäår.