Norrländska Korrespondenten – 3 februari 1855, sida 2

lek för detta sitt milda, för allt skönt och herrligt känsliga skriftebarn, talade med hela wärman af ett rört hjerta och en himmelsk frid läg utbredd öfwer detta englalifa anlete, då bon efter wålfignels fen steg upp fran altarfoten; det war fom om hon lif pariarfen i öknen, fett himmelen öppen öfwer sig oc Guds englar stiga upp od) neder. Hon glömde för ett ögonblick hwar bon war. Med själens öga såg hon Serapher nedstiga ur sina guldmoln och inbjuda henne till en himmelsfärd; ty med hela sin själ war hon hos den, som styr allas wära öden. Men ur dessa drömmar wäcktes hon snart af fin omgifning. På orgeln uppe stämdes en marsch och tåget satte sig i gäng för att lemna kyrkan. Nu hade Ellen wid fin sida fin maks, sitt lifs följeslagare; hon såg allwarlig ut; men lycksulighet skimrade ur de blå ögonen. När de hunnit ned till stranden och skulle stiga i bätarne, saknade Theodor buketten, som han skickat Ellen pä morgonen, och frågade henne om hon ej befommit hans bukett. — Jo, min Theodor, men jag wille ... jag hade föresatt mig, att fom brud bära til bröstbukett endast hwita neckrosor; det war den sista dyningen af mina hafsfantasier. Jag hade uppdra. zit min kammarpiga att skaffa mig en ådan, och hon lofwade att hafwa en i