henne det dyrbaraste vå jorden. Med en gammal bushbhållerskas tillbjelp och enligt grefwens råd pryddes och tillpyns tades på det löfoch blomsterrikaste mot. tagningsrummet, der kaffet stulle drickase; ty wid kaffedags ungefär wore den res sande att wänta; då skulle grefwinnan fom war af något hurbällsbestyr bin brad att förr fomma, äfwen infinna fig Allting war prydligt och ordnadt; grefwinnan kommen ech kaffeborde: i fullkomligaste stick. Då inträdde denna stund som innebär en werklig tortyr för den som ej är begåfwad med desto större tålamod a la Job, då man går af och an, tittar ut, än genom fenstset, än genom dörren. Så war det äfwen nu med Ellen; hjertat, det arma hjertat, klappade med fördubblad häftighet hwarje gång man tyckte att det förde sken fom allting har en ända, få må sie ocfå en sådan pröfwostund nå sitt slut. ÅÄndtligen kunde min ej misstaga fig längre; man hörde bestämdt att det körde. Ellen mer flög än gid ut på gården, vå hwilken stannade ett rätt simpelt åkdon, ty Theodor hade warit nödsafad att begagna gästaifwareskjuts och åfdon; hastigt svrang han ned från kärran oc flöt den darrande flickan i sina armar utan att säga ett enda ord; man har fällan godt om sådana i dy lika ögonblick. Slutligen sköt han hens ne sakta ifrån fig, för att rätt betralta