Norrländska Korrespondenten – 27 januari 1855, sida 3

genomtränga sitt wäsende, hon kånde fö öfwermätt af sällhet och tyckte att ej ene döden war något förskräckligt, utan twärt om skulle tatare sluta dem tillsamman om han infann sig. Emellertid slog skilsmässans stund, men i afskedets ögonblick sag man in gen tår på Ellers fina find, men blef war ben, fom man döden målar. Än. nu en koss tryckt e Theodor på den bleka fästmöns läppar och bwiskade — Om ett år; till def beware dig Gud åt mig, min bicfa späda lilja, — Men på sitt kliepsäte wid stranden satt Ellen, en ny Jngeborg, följande seglet i wester, hur det förswann bland wagorna och när den sista skymten äns nu lik en hägring af ett bättre land, ett aterwändande minne, en döende fud, glänste till (if fiskmåsens winge, då hrast den täreflod hon dittills dämpat; men det war ett älskande och på sin kärlet förtrössande hjertas silla sorg, fom brors pade ned i detta tårarnes bad der fång. ian renades från allt flagg af egoism, ej af dessa rätt wanliga utbrott af qwins lig smärta hwilka likna mörkret af en tung sky, fom går förbi solen ett ögonblick för att sedan låta den åter lysa i all sin förra glans. i (Foris.)