Norrländska Korrespondenten – 27 januari 1855, sida 3

Theodor; är det nödwändigt och bjuder din pligt dig att lemna oss, så har jag naturligtwis ej rätt att säga någonting, men om du kunde — — — — Ack dyra Ellen, aldrig fann jag min pligt så tung; buru gerna skulle jag ej willa bortdrömma hos dig hela mitt lif, men ad, nödwändigheten bjuder annorlunda. En af mannens för: nämsta plikter är werksamhet; han fär ej i Det afseendet klema med fir sjelf, och knappast med fin egen lilla kä. ra bustru, när plikten bjuder handling. Tala derföre cj derom dyra Ellen utan latom of foga oss i den hårda nödmwändigheten, att skiljas för någon tid. — Elen war nog både förständig och stark att lyckas dölja den smärta fom denna blifwande skilsmässa förorsakade hos benne, och till belöning för denna seger mottog bon Thyeodors löfte att uppskjuta resan nigra dagar. Och dessa dagar woro högtidsdagar i de båda ungas lif. Theodor framlade för henne öppet, ärligt och troger bela gången af sitt förflutna lif och lat henne klart och tydligt blida in i sitt bjerta. Ellen afhörde honom med stor uppmärksambet; lifwet syntes henne nu i en helt annan dager; hon fann att man bade annat att göra ån att dröm: ma. Allt blef få smäningom emedan de båda älskande full harmoni; Ellen kände en egen behaglig ström af frid