s NDNDN irrande tillbafa frän dessa fantastiska utflyfter, få met jag hwar jag skall fin. na den rätta bamnen här wid detta redliga, allt forlätande hjerta. Hon lade wid dessa ord sitt ljusloc: fade hufwud wid den unge mannens brost, men han lutade fig ned öfwer henne och inwigde med kärlekens första kyss den unga till känslan af ett nytt, bittills af henne ef ens anadt lif. Emellan dem war allt nu afzjordt. Men det återstod att winna de gamles bifall. Med sin wanliga öppenhet och siömannarättframhet gick Tpeodor äfwen här tillwäga. Förande Ellen wid han. den, närmade han fig de båda föräl drarne, fom höllo på med sitt tredje pars ti schack och presenterade henne helt fritt såsom sin fästmö, så framt ingen af dem bade nägot emot saken. Detta fått att gå till wäga behagade grefwen, fom war en hedersman, oppen och älskade det öppna wäsendet, och han sköt ifrån fig schackbordet med den effekt, att fungar och drottningar och löpare och hästar och torn och bönder rullade omkring war andra i stioftet, till grefwinnans lilla harm, fom jul hade den bästa utsigt i werlden art göra fin herre och man, bwad en herre och man aldrig bör blifwa: schackmatt. — Jaså, ni äro ense om den saken, och det utan att ens hafwa tagit hwarfen far eller mor i samrad. Nå gerna