Norrländska Korrespondenten – 27 januari 1855, sida 2

stunden. Det år nägot som lättare läter sig säga bår i skötet af den wänliga natus ren, mid åsynen af denna omätlighet inför owilken wi alla, de högsta som de lägsta, nedsjunka till stoftets obetydlighet än i falongen med fina små konstwerk af mens niskan. Här känner jag mig fri att tar la med grefwedottern, fom en man ta lar till den qwinna han älskar. Ja, Eller, ingen föreställning mer i detta ögonblick, mähända det sista wi äro till samman. Jag förstår mig ej rått på den saken att gå och sucka såsom dufwor sucfas; jag är ingen af dessa förfinade falongskarlar eller trånsjuka månffenshjels tar som fmåningom prata fig in i en ung flickas hjerta. Ej heller tror jag att Ellen är den, som rätt passar för ett sådant språk och bemötande. Jag är en man med ett öppet, redligt och warmt sinne, och hon, en ung qwinna, wärd en sådans hyllning, ett godt nar tucens barn, hwars hjertas friskhet och rifedom af känsla ingen pensionsbildniag förjagat; bon är ingen modedocka, som förlorat sitt sjelfständiga menniftomwäfens de bland bjäfs och småkurtis. Derföre frågar jag dig Ellen, men jag gör ej denna fråga mer ån en gång t mitt lif, hwad säger ditt hjerta om att tillhöra mig i nöd och luft, att blifva min — min brud. Will du anförtro din fram tid åt mina händer, få gif mig ett Ar. ligt upprigtigt svar utan omwägar.