an i sräga om hagnad, ur eganderatten härledas annan rättighet än den för jordegaren, att sjelf inhägna fin jord och den: jamma freda, på fått honom bäst synes, Hå annans rått derigenom ej kränkes; ty ehuruwäl det egna området år em råtts. sfer, hwilken bör fredas för intrång, och grannen således är pligtig att afhålla fis na freatur från ohägn derå, måste lihväl sättet, hwarpå detta åstadkommes, alltid blifwa hans ensak, hwarom ingen annan eger bestämma. Deremot torde såwäl af safens natur, som af hemtade upplysningar från äldre lagar, det wara uppenbart, hurusom rät: tigheten att fordra grannens deltagande i hägnad haft sin grund i åsigterna om den gemensamma nytta, som derigenom skulle beredas jordegarne. J äldsta tider, DÅ ännu landets odling war få ringa, att byarne lågo widt ärskiljde, fom ej i fråga annat, ån att hwar by stängde kring sina egor efter behof. Småningom möttes byarne med fina odlingar och de skiljda tegarna löpte tillsammans. Då behöfdes ej någon mel lanstängsel, få framt ej den ena byn mille bruka fur jord på annat fått än den andra, eller eljest ansäg för fig fördelaftigt att bhafwa fina egor afstängda. Afwen antar ges att byarne i allmänhet begagnade sig af dem härigenom wunna lindring i stängselbeswäret och nyttjade jorden i sambruk; men om ena byn af ett eller annat skål wille hafwa sin jord afstängd war sådant utan allt inflytande på den andra, och då gållde alltid såsom re sprunglig regel, att den, som wille hafwa stångfel, borde hålla ven sjelf Ehuru äferjorden, behofwet af en metflanftänrgs sel, Då en bys besådda afergärde gränja de till em annans trädesgårde, war Om blott för ett enda Ar och borttogs sedan grödan blifwit inbergad, och landtov war då enligt lag berättigad att wid arflytt ning taga gärdesgård med sig. J länge den måste likwäl inses, det en waraftiga: re inrättad hägnad, fom kunde begag: nas i flera år, medförde större förmån, och att vet war lättare för hwardera byn att underhålla den stående hägnaden, än att hwartannat år uppföra hela ftångseln ånyo. Så uppstod epverensfommels fe att gemenfamt underhålla frångfel, och det war af de förut bestående förhållandena en gifwen följd, att hwardera byn hade lika nytta deraf, och att den jäledes i hägnaden ffulle taga lika del. Af den härutinnan till häfd blifna wanan, fid stängselvitsordet sitt upphof, och det blef en I lag bestämd rättighet att fordra grannars deltagande i stängsel hwars ömsesidiga nytta lagstiftaren förutsatt få som gifwen. Den gemensamma nyttan år alltså yt. tersta grunden för stängselstyldigheten; men dårhwad fom war nyttigt På en tid fan under andra förhållanden wara onyttigt på en annan, följer häraf, att, om håg nadsskyldigheten nu på många orter, längt ifrån att medföra nytta i många hän seenden har en ganska menlig inwerkan, ifrågawarande syldighet der bör upphåfe was, sedan grunden för dess uppfomst upphört att wara till. Det bör således utredas huruwida fräng: selbeswäret fan anses wara för landet gagneligt eller skadligt derwi till öfwerwägande förekommer hägnadsskoldighetens inwerfan såwäl på slogs hushållningen riket, som ock på jordbruket och boskapsskötseln samt landets förkofran i allmänhet. (Forts.) Dråp od rån. Ett nattupptrade således, wid det brukliga årsombytet med sesidigt, enär den träffate den ena byn, det ena året och Ven andra bon det ans dra, beräknades likwål stängseln I början i