Norrländska Korrespondenten – 24 januari 1855, sida 2

deras samtal wände fig oftast på baf wet och sjomännens ode i blidt wäder och storm. Wid hans berättelser om sina afwentyr ryste och bleknade Ellen mången gång, men hor uppmanade honom ändå att fortsätta; öfwer der heta låg doc ett poetiskt skimmer, fom gIorde intryck på den unga flickans beflägtas de själ, och hwem war wäl gladare än han, att fi tala om tilldragelser och äfwentyr i hwilka han sjelf spelat hjelten samt ega lyckan utt afhöras af henne, ät hvilken han egnade en fullt vidder lig hyllning. — Ad, — yttrade Ellen en gång, — wore jag ej fruntimmer skulle jag skaffa mig ett eget fartyg och med det segla rundt omkring jorden och — — — Slutligen ändå finna den bästa hamnen i mina saderliga armar — ifyllade grefwen; — du späda ros bchöfde endast wara utsatt för de första flägtarne af en werklig storm, för att åter söka hems met oc fådernejorden; föröfrigt skulle du då dagligen löpa fara att kastas i din wän Neckens od) hans anhangs ars mar om hwilka du drömmer sofwande och wakande. — — Om jag finge styrmansplatsen på Fröken Ellens skepp, skulle det blifwa mitt oaflåtliga bemödande, att wisa hens ne hwartill den duger som tumlat om med wågorna mer än ett decennium, och min ära skulle wara, ott föra oet