Norrländska Korrespondenten – 20 januari 1855, sida 2

lilla sjöfogel reda till eget bo litet ståtligare och bättre än det du bär til redt dig på den ödsliga Flippan? Du wisar wåra ungherrar en få ftor lifgiltighet att jag börjar frufta det du ej bar någon sonnerlig båg för att gifta dig, så framt ej Necken sjelf i egen hög person skulle få det infa llet att insinna sig fom friare hos dig. Men fom får dane uppenbacelser nu äro komna all deles ur modet, och jag sannerligen ci gerna skulle se Näcken fom min måg, ber jag dig egna någon mer uppmärfs samhet ät den manliga omgifning fom säfert skall egna fin byllning åt dina be: hag wid den maskerad fom wi gifwa vå Elisabeths lysningsdag. — — Ack bu min egen älskade pappa, hwad behöfwer din lilla Najad hafwa det på annat sätt, än hon nu har det. Så länge jag har dig och mamma och — tillade hon för sig sjelf, — hafwet med sina gröna böljor och sina hwita rosor, bryr jag mig ej om alla dessa pladdrande pavegojor fom smickra mig ena stunden för att den andra göra sig luftiga öfwer mina egenbeter och tyden. Nej, jag will wara som jag är. Men lygua nu klentrogne pappa! Hör du ej den stackurs Näckens toner? Sådana qwållar föda honom upp ut wågorna. Ser du ej hur han fitter der nedrods kransad. med fin harpa månftråtfträns