Norrländska Korrespondenten – 20 januari 1855, sida 2

resse sine trogne beundrare, som lägo bundne wid bennes fötter i förtrollning af denna sköna Armidas swarta ögon; hon hade gifwit sitt hjerta och löftet om sin band till en Grefwe Gollenbjelm, hennes jemnlife i börd och skönhet, fom bon behagade uttrycka fis. Rikedom :ämunde hon ej, den stolta, ty detta war det just bon saknade, men han egde i fullt mått. En Augusti-afton, en af dessa ljufliga illa qwällar, då månen flår få wänlig och tittar ned på of stackars menniffobarn och ej tyckes funna begripa hmwarföre wi bråka få här i werlden, inkom gamle grefwe Stjernhjelm till sin yngsta dotter Ellen i hennes eget lilla bo ej olift ett litet fogelbo vå stranden; hon fart der på fin wanliga plats sysselsatt att fnyto nåt, ett tidsfördrif fom roade henne särdeles, oc månget ffärgårdsbarn beundrade den fina frökenhanden, fom knutit dessa grofwa trådar. Den gamla herrn språkade om ert och annat och fade flutligen: — Hör på min lila Najad; om ett par. weckor lyses det för Elisabeth. Hon får en fråtlig och rik man; sjelf medför bon litet eller intet i sitt bo, ty du wet att jag förlorat mycket på den )syckliga spekulationen förra året. DOmwins nans bestämmelse är att blifva man1ens bibang genom lifwet fom skalden säger; når skall jag wäl få fe big, du,