Norrländska Korrespondenten – 20 januari 1855, sida 2

bror Mässe, hwilken tillbragt fin me. sta tid vå sjön, och derifran hemfört de widunderligaste berättelser till fia lilla niece, fom wa: en den tacksammapte åhör rurinna. Ellens aftonoch morgonpromenader hade alltid hafsstranden tll mål; der satt ben länga stunder försjunken i bes traktelser. J ett litet urhälkadt klipp stycte, sidana man ofta finner dem på dessa stränder hwurd jättegrytor äro werldskunniga och der wattnet t allmäns bet lemnat spår efter sitt fordomtimma herrawälde, hade hon åt sig inredt en liten sittplatts. Det war en flags grotta fom ej heller saknade fitt lilla bilios thek och der den unga flickan ofta til bringade halfwa dagar, och mången ftilla qwäll waggades bon här till flummer af wågornas enformiga sqwalpning mot strandbädden. Rär bon efter får dana dröjsmål åter fom hem, emottogs bon af modren med en förebråelse, men fadren smekte hennes ljusa lockar och kallade henne fin lilla Najad; af fin fyster, den stolta Elisabeth, bog och stolt som sin namne, fick hon en försmädlig blid, under önskaingar att ej en wacker afton något ledt hafstroll måtte föra af ned hennes romantifta fröfen syster. Wår sköna konungsliga Elisabeth, ha ce emellertid ej kunnat motstå sitt öns naturliga dragning till det andra ch kastat en högst nådig blick på en af