Norrländska Korrespondenten – 17 januari 1855, sida 2

ning klättrat mycket högre, ån fi. Bewars wi skola ide gå mine om wär frufost, derföre att det behagar wår ädle wärd att duka bordet i toppen af dessa kronor. Under det att William, som nu med ens återfått hela sitt goda lynne, fålunda språkande aftog ban fin gördel, med hwilken han på indianstt wis beredde sig ett tag om trädsstammen och börja: de lif en eforre att skutta uppföre ett af de största fofog-tvåden, ywars fföc naste nötter han snart bade afplockat. Sedan de trenne skepposbrutne läskat och mättat sig med den närade kofosmjölken, återwände de till den sjufe som nu äfwen stillade sia törst, oc) åf wen Ritter hjelpte nu till att bära hens ne till den lund som de efter hennes anwisning hade funnit. Under det att William vlockade fofodnötter, bade ban öfwerblickat hela ön, oc upprådt de tratter, fom woro bäst tillgängliga, enligt hans råd tog man till höger och fom till en liten bäck, hwars lopp man följde ånda till foten af en klippa, under hwilfen den för: swann. Deta ställe bewuret med fofosoch brödfruksträd, war det bälta man funde wälja till uppehållsort. Det war skyddadt emot stormen, och hade utsigt öfver bafwet på bwilket man alltid bade ett woksamt öga, ifall en lycklig slump skulle föra någon seglare till dessa farwatten. Nitler företog sig genast