Norrländska Korrespondenten – 17 januari 1855, sida 2

mot norr. — J fem långa är har jag hört dessa träd susa utanför fönstret till den kammare, der jag war som en fän ge: mitt öra har lärt sia urskilja detta ljud; fofogsträden funna ej wara mer ån hundrafemtio steg härifrån. Huru ofäfer än denna anwisning fun de sonas, ansträngde dock de trenne männen, lifwade af boppet, sina sina frafrer, och satte fig i rörelse i den upp: gifna riftningen. J början war det mycket swärt att bryta sig genom det snår af frys oc slinger werter, hwiiket ombägnade den lilla öpona gräsplan, ber de nyss warit inneslutna; men Åndts ligen lyckades det dem att finna en utz wäg, och efter någon wandring, warseblefwo de bakom en lig bergsflint den utlofwade fofoå-lunden. Ritler uppgaf genast ett gläje skri, som dock siraxt för: byttes i ett utrop af gäckad förhoppning: fofog-tråden woro nemligen få höga, an: det war omöjligt att komma åt deras frufter. — Herrlig upptäckt! Defa fördömda frukter skola nu endast föröka wår törst och wär hunger — utropade ban. — Pwarföre få frågade Tarling. — Hwarföre så? — bårmade honom Ritler. — De hänga ju så högt, upp, att wi endast få njuta af deras anblick. — Jngalunda om ni tillåter — ins föll lindansaren med en wiss stolthet. — William bar ofta för en lumpen pen: