Norrländska Korrespondenten – 13 januari 1855, sida 3

of till någon nytta äro dock wåra pligs ter emot dem de samma — swarade Tarling. — Må wi försöka att fomma utur denna skog; men hur det än må gå så ä anar jag äterwända bit och med dem dela både ljuft och ledt. — Ritler och Tarling gjorde nu ett nytt försöf: de bröto fig igenom de täta buftwexterna, men stötte snart på en klippa fom spärrade deras wäg. De nödgades gå på sidan om den, men blefwo fort derefter afstängde af ett ogenomtrångligt snår; tills de, slutligen, efter förtwiflade ansträngningar, befunno sig åter på samma ställe, der Fru Kebdon och William blifwit liggande. Badande i swett, halfdöde af törst och trötthet, sjönko de båda till marken. Ritler utstötte hemska hädelser. Allt hopp syntes wara ute. En brinnande feber började angripa dem. Det swartnade för deras ögon; de hade förlorat till och med denna sjelfuppehällelsens drift fom ger spänstighet oc kraft åt menc niskans wilja oc de längtade efter dö den. Öfwerlemnade åt fig sjelfwa, lågo eller futo de fyra skeppsbrutna en lång stund under den dystraste tystnad. Fru Kebdon upplyfte långsamt sitt bufwud och såg sig omkring. Hennes sjukliga tillständ gjorde henne mindre känslig för de bebof fom plågade bHhennes olyckskamrater, och enär hon långe