finner det kinkigt nog att här kunna räd da mitt eget skinn. — Ni will alltså ide biträda mid dens na ädla handling, Ritler? — — Nej, för swedda bomber! — Nåwäl — utbrast naturforskaren — få will jag ensam hjelpa den olydliga. Wi hafwa träffats af samma olydg: ode, wi böra derföre förena wåra frafs ter. Så länge jag fan röra dessa hän. der och fötter skall jag aldrig öfwer. gifwa dem fom blifwit mig kamrater och anhöriga i olyckan och nöden! — — Om fruntimret är of en anhörig få må wi egna henne allt wårt bistånd — inföll William med fin wanliga muns terhet. — Jag sätter få mycket högre wärde på min nya slägt som jag förut aldrig har haft någon. — Och i det han wände sig till fru Kebs don, yttrade ban artigt: — Se så moster lilla! wi måste här fe of om efter något hotell eller ber. berge: wi skola dereda er en bärstol af wära armar, men war få god oc gör ev få lätt fom möjligt! — Denna uppmaning war sanning öfwerflödig, ty långwarig sjukdom hade gjort den stackars frun så mager att bennes kropp endast war skinn och ben. Hennes twänne wäånner märkte knavvpast att de buro henne och uppnådde snart Ritler, fom gått förut in i den ffogs bewerta delen af ön. Men wandrins