Norrländska Korrespondenten – 13 januari 1855, sida 2

— J denna werldsdel frambringar den gifmilda naturen af fig sjelf hwad fom beböfwes för menniskans upphålle, lång re in i landet bör det finnas fokos eller brödfrukt träd. — — Wälan få låt of försöka att uppe täda dem — återtog Ritler fom nyss uppryckt ett bambu-rör för att göra fig en wandringsstaf. — Denna del af ön är för öfrigt den mest ödsliga; man har här hwarken skugga eller watten, och folen blir allt mer och mer brännande. Wi funna ej tänka på att qwardröja här. — Tarling och William instämnde med Ritler, och ämnade just följa bonom; då åsynen af fru Kebdon plötsligen kom Tarling att stanna. — Och den stackars qwinnan som ej förmår följa oss? — fade han med låg röst till fina kamrater. — Den der nunnan — utbraft Ritter —hon fom hela resan ej gjort annat än läst böner oc sjungit psalmer? Alden: stund hon har få stark förtröstan På wär Herre få låt wår Herre hjelpa henne! Wi funna ef släva med of en få onyte tig börda. -— — I skulle alltså här lemna henne it en säker död? — swarade Tarling — det går ef an br Ritler! — Så må min herre taga det game a helgonet på fina egna axlar — gene nälte smugglaren försmädligt. — Jag