Norrländska Korrespondenten – 23 december 1854, sida 3

nog stark för att kufwa folket, likwäl alltid skulle blifwa otillräcklig för att i längden togla det; att folkmassans uns dergifwenhet endast funde tryggas ge nom en med hennes intressen förenlig samhällsordning; att således, i frägan om en fontrarevolution i Frankrike eller snarare en wälgörande ändring uti dess belägenhet, de främmande härarnes når: waro och bistånd alltid woro nödmwändiga, få wäl för att leda en uinderhands ling (bwars framgång dock syntes mig owiss), fom för att bringa folfet till un: dergifwenhet, Hwilfet torde warit ännu swårare; men att hwarken ordningen kunde äterställas och bibehållas, ej belfer den kungliga myndigheten tryggas, utan genom en styrelse, fom förbättrade folkets belägenhet och i grund upphåfde de gamla missbruken. Jag tillade slutligen, att uppoffringarnes tid more fom men, att de woro oundwikliga, att man bedrog fig, om man trodde det wara möjligt att adeln skulle funna återtaga fina privilegier, parlamenterna fin ford: na myndighet, presterskapet fina rifedos mar och prerogativer, regeringen sitt oberoende och fin absoluta makt. Man bar fett att den enda omständighet, hwaruti jag misstog mig, war det obetydliga motstånd, jag förmodade Frans männen skulle göra de förbundna hä rarna, hwilket alltid skall utgöra min förwåning. De reflexioner, jag fram: