gamle mannen war den rika Werner som hade ett flort hus på IVetterlårge gatan det der ni met, med den uthuggs na portalen och de grinande satyrerne i sandsten. Det år ceit hus, fom frår, Ki fom mången annan siorhet, för trängt för att synas. Köpman Werner hade ett godt, öppet och ärligt ansigte och han war en af stadens mest aftade köpmån, hwilfet war så kändt att alla game la mamseller och enkor utan tal, som bodde på norr, i staden och på söder, skickade fina dud till Werners bod på Westerlänggataa för att köpa kaffe och socker ty de wägde så ärligt i Werners bod och få war bokhållaren få amin dig mot pigorna eoch gaf sjelfwa gummor: nalitet på köpet. Men det war hwarken köpman Werner sjelf, hans bokhållare, hans wackra swarta häst, hang fabrios lett eller band tigerhudade släde, fom war det märkwärdiga. Nej tacka will jag Werners fwarta pudel med filfmers halsbandet, en stor baddare med Iejons mahn oc för öfrigt finklippt fom en rysk soldat. Den der hunden (Wy hette han efter salig Mehemed Aly, Paschan i Egypten) war en stor märkwårdighet bland stadens pojkar. Alla kände Aly, fom hwar morgon, på slaget 8 lunkade till bagarboden, bär rande en korg i munnen, för att hemta warmt kaffebröd åt fin herre. Bort gick det i sakta maf, men hem — boj!