Git starkt och länge cjterlängtart Olådwäder lärer den 4 dennes hafwa ine träffat i hufwudstaden. Ja, weten, mine Herrar och Damer! det war få ftarkt att sjelfwa Jikadagen afblåfted, och Rifsens höglofl. Ständer, med alla deras utskott, äfwen de förjtärtta, skingrades hit och dit åt alla landsändar, såsom age nar för wädret. Man sag nu ftandsatdelningarne, än widare afdelade, föras bort åt alla wäderstreck, och de jammanse fatta utffotten lösryckas bit för bit, för att kringströs åt skilda håll, mellan Ha paranda och Ystad. Detta synes wäl till en börjun något horribelt, men man bör dock besinna, att stormen har sin goda werkan, nemligen att rensa luften och be: fordra rörelsen. Det är fåledes att före moda, att denna sednare härefter skall fortgå i ren luft med ökad liflighet: der till wi och önska all lyda och framgång. Men de bortblåsta Riksdagsmännerna, huru skall det nu gå med dem? Hwil fen stor skillnad mellan deras förra uppe höjda tillstånd, da de difterade lagar för Konungar och folk, och deras nävwarans de enkla wilkor, då de mäste lyda lagen och wara underdanige all mensklig ord ning? Det går dot någon mag för dem, fom med en ftjerna till ledning, eller en guldpenning af S:de ftorlefen titlalön få återwända till fina penater och husdjur, men wärre är det för dem, som icke föra från Riksdagen något annat sken med fig än det falla manstenet i winter natten. Dot äfwen deja följer troli gen många fåra minnen från det före slutna, minnen af heta dagar och feta middagar; af tappra strider och lysande segrar. Afwen de kunna saledes tnftåme ma i den glada wisan: jag minns den ljufwa tiden, jag minns den fom i går etc. — och dermed punkr! Dock icke åndå punkt. Wi finna uti Fristytten nagra daguerrotyper af wissa kända RJufsdagsmån, fom ide äro få oäfna. War lila opolitiska Rifsdagspolitik ma derföre sluta med nägra af dessa typer, t. er. följande: Biffop Heurlin, en run från fordom, ett perpetuum mobile, fom med förflape pade fjälsfrafter går af sig sjelf i sin wäl: bekanta orbita. Hans fordom stora ine flytande är med hwarje dag i sjunkande, hwilket han sjelf, om det gållde, wore får dig att i sin outtömliga bonhommonie med liflig ed bekräfta. Biskop Genberg. Berömd fom atadee mikus, mindre betydande fom statsrad, omärklig fom biskop och riksdagsman. Biskop Bergman utgör ett hedrande intyg för regeringen, att den wid hans utnämning ide låtit fig ledas af politiska beräfningar. Pastor Primarius, Doktor Petters son, synes alltmindre intreosera sig för det allmännas angelägenheter. Professor Lindgren. hwilken fordom säsom akademikus i de lägre graderna ane sågs wara en frisinnad man, och då, ehuru uppförd i första rummet på förflaget till GÖrekiska professionen, måste lemna platsen åt Palmblad, har nu i egenskap af riksdagsman i Presteståndet uppträdt såsom den mest nitiske motståndare till