Norrländska Korrespondenten – 13 december 1854, sida 2

war litet sjukt, derför intalade han ho: nom att fomma på qwällen till prost, gården och söka hjelp hos prostinnan. Då bonden tyckte att han inte wille be: swära prostinnan för få lite, skrämde Fridolf upp honom, att barnet war farligt siukt, men då ej heller detta hjelpte få anförtrodde han i all tysthet orsaken hwarföre han wille, ha bort prostinnan på ett par timmar; då gid bonden in på allt, för att bistå fin fordna lekkamrat. Prostinnan for, utan att komma att tänka på Fridolf och Clementine, ty hon war socknens allmänt anlitade läkarinna i swärare fall, ty bondfolf bry fig ide om små åkommor, och i synnerhet hade hon förkärlek för barnen. Det blef natt, Clementine fade fig oaftlädd inne uti de gamlas fängfame mare och wäntade till swärfar somnade. När hon tyckte detta war gjordt, steg hon sakta upp och smög sig till dörren, men hwiskade för säkerhets skull: sofwer swärfar? — Wäck mig inte barn! Jag ferins genting. Gå du! Och Clementine skyndade sä lätt till sin Fridolf, som ännu war uppe och wäntade henne. Det blef först en lång tyst omfamning, en kyss utan ord, Liebe ohne Mor: te, ffönt sidostycke tillLieder ohne MWorte Timmarne förflöto, under förtroliga