Norrländska Korrespondenten – 13 december 1854, sida 2

Hon hade icke wägat. — Jag skall lura gumman tänkte in: nom sig den unge mannen. Han gjorde en lång föremiddagspro menad utåt byggden, och återwände först till middagen. — Jag har besökt mina lekkamrater, fade han, de äro mest allesammans ber: gade bönder. Sent på aftonen just då man war färdig att ligga fig, inträdde en ung bonde, och bad att få tala med prostinnan. — Nå, hwad will du Jerker? — Jo si det stär för illa te hemma, ty wåran lilla pojke han som föddes i fjol, fi, är få sjuk, få faseligt, få att det är hopp om lifwet. Detta uttryck nyttjas alltid i Upland i stället för fara för lifwet. Och si, hustrun min der, och jag med be, att prostinnan skulle wara få besked. lig och säga hur wi ffa bira oss åt med fräfet. — Har du häst med dig Jerker? frå: gade prostinnan hastigt. — Ja wars! NÅ få svänn för prostens trilla, få skall jag följa med dig hem. Jerker kastade en slug blick på Fridolf. De begge unga männen hade warit de bästa wänner förut. Fridolf hade soft upp honom på föremiddagen, han hade fätt höra att ett af bondens barn