sedda, walgerningar och höga egenskaper skildrade med lif och sanning af advokat Dunker i hand tal för Carl Johans: minne,ett tal der snille och hjerta träffa om företrädet och båda winna fanningens pris. DÅ utrymmet ej medgifwer att här intaga de öfriga, äfwen wärdiga och wärderika talen wid denna fest, må Dunkers tal utgöra ett prof äfwen på de öfrigas, hållne i samma warma och wackra stämning. Dunkers ord äro dessa: Kör fyratio är sedan låg på gränsen emellan Norge och Swerge en lindorm, en drake, fom war slägt med midgårdse ormen och kanske äfwen med nutidens hafsorm. Den hette Kjölen, och danska folböcker stod att läsa, att det war en bergås kedja, fom sträckte fin höga rygg längs rifsgränsen emellan Swerge och Norge och åtskiljde de båda länderna. Men det finnes ingen bergskedja, det har aldrig funnits någon bergskedja, som bildat någon skiljomur emellan Norge och Swerige. Det war en fördomens, en nationale hatets giftiga drafe, hwilken sträckte fin owiga kropp såsom en vöfwerstiglig wall emellan de båda länderna. Och det fanns äfwen en dåjelig prins sessa, fom lindormen hade fångat och bewakade inom ringlarne af sin bugtande kropp, och denna däjeliga prinsessa war freden och enigheten mellan Norge och Swerige. Men hwarken i Danmark, Swerge eller Norge fanns numera någon Ragnar Lods brok eller någon riddar Göran, fom tor: des wåga sig i strid med lindormen och befria den fångna prinsessan. Men i Frankrike fanns en hjelte, som hade kämpat uti Jndien och Jtalien, och som genom alla Europas länder följt den store kejsaren, bland hwars marskalkar och generaler han kanske war den ends, som wågade hafwa fin mening bredwid fejsarens. Då nu lindormen utkastade sitt wärsta etter åt båda sidar och hotade att öde lågga båda länderna, då kallade Swerge i fin sorg den franske riddaren utan frufs tan och tadel till hjelp, och walde honom till fin blifwande konung och kallade honom Carl efter sina gamla hjeltekonungar. Den kunglige hjelten kom, och man wille att han skulle föra swenskarnes strid mot Norges innebyggare samt göra wårt fäderneslands bläa fjordar, gröna dalar fnöhölida fjellar skattskyldige under Swe rige. Men på samma gång fom general Berna dotte hade nedlagt fin befattning, då Ddirektorium wille sända honom i fält för att föra landsmän emot landsmän, vå samma sätt fann Carl Johan ej behag I en strid, fom fördes emellan fränder, och ide någon glädje i en seger, fom min nes öfwer slagne bröder. Och i stället att låta Norges jord dricka fina egne och Sweriges barns blod, wan de Carl Johan fig mot draken, mot far beldjuret på Kjölen fom utfaftade etter och gift åt båda fidor. Och han nedslog widundret. J dag för fyratio år sedan stötte han sitt goda swärd i dess hjerta, stack ut dess ögon med sitt spjut, bröt gifttanden ur def käkar, bortskar den hwäsande tungan ur def gap. J dag för fyratio år fedan befriade han den fångna prinsessan och slöt ett förbund emellan de båda brödrafolken tillwägabragt, såsom det heter i förenings akten, ide med wapen utan med fri of mwertygelje. Men i båda länderna fattade man ide riktigt storheten och wälsignelsen af den hjeltebragd, fom den ridderlige konungen hade utöfwat; och lindormens döda kropp förblef fortfarande liggande liksom en wall , 2 — fam 4