Norrländska Korrespondenten – 9 december 1854, sida 3

de ingenting annat förarga henne än när hennes egen okunnighet hindrade arbetet; hennes tid war så upptagen, att hon icke mera hann att ha ledsam: säsom hon förut alltid haft, till och me midt i de yppigaste njutningar. Och till belöning för sin wisade flit fick hon om söndagarna läna nägon firos rik bof af fin swarfar, samt nar Der war fremmande i full Stockholmsparyr föreställa wärdinna, bland sockneno förnår ma herrskaper. Men ju mera allt det småakttiga, yt liga och lättsinniga bortföll för hennes sjal, desto mera allwar od) ordning rot fästade sig deri, ju mera utwecklade sig det sorgliga minnet af hennes lilla gosse. J gäftrummet, der hon numera fick wara onörd på lediga situnder, Öfver raskades hon en söndagseftermiddag af sin swärmor, nedböjd och bittert grätande. — Hur är det med dig mitt barn, frågade prostinnan ömt, är jag för myc fet sträng emot dig? — Ad nej, goda swärmor, jag före s:är nu act det warit mig nyttigt; jag tackar swårmor ef hela mitt hjerta. — Hwarföre gråter du då fåra barn, — prostinnan sade alldrig Lowisa, när hon icke wille sonas ond, ty hon war det alldrig i werkligheten, fast hon lat sade så — längtar du efter din Fridolf? — Jag skulle ide älska bonom om jag ide gjorde det, men jag gråter ändå