Norrländska Korrespondenten – 9 december 1854, sida 2

Men här bjelpte ide att fnysa, ty proslinnans skor hördes knarra i salen utanfore; Clementine måne derföre beqwäma sig till att kamma sitt bår. Aldrig hade detta warit få bhoptofe wadt, alldrig hare hon gjort fig få illa förr, men odså bade det alldrig gått få qwickt förut, alldrig hade toilet ten förr blifwit fullbragdt wid ert enda smalt talgljus i tennstake framför en stor wäggspegel. Clementine luggade fig i bäret och suckade då hon ibhägkom sitt präktiga tot lettbord af jakaranda, med de fmå föfwerstakarna od de begge stearinljusen, femte alla de trefliga smäsaferna. — Här finns ju ingenting, tänkte Clementine, inte ens en qwittenlärna, bär för man nöja fig med simvelt mar ten. Och ett watten! det hiskligaste bärs da brunswatten, fom alldeles skall för. stora mina händer och min hy. Det är en egenhet hos Stockholmskorna, när de komma ut på landet, att de beflaga fig öfwer wattnet, om de: också är rent och klart fom en friftall;, de föredraga de lerigaste regnwatten hemtadt ur ett dike, framför det wackra. ste källwaten, emedan detta sednare är för härdt. Clementine gick ut i salen och prefens terade fig för swärmor. — Si så flicka, nu fer du ut få att