Norrländska Korrespondenten – 22 november 1854, sida 2

besökte sitt embetsrum, men syates för öftig: sysselsatt med räkenskaper. Fru Clementine beskytde honom för bhårds bjertenhet, att han ej sörjde fin söta lila gosse, och icke wille trästa henne i heanes lidande. När Fridolf slutligen märkte, act Elementis one efter några weckor syntes lugna fig glömma fia förlust och ånyo upsöka fina manliga nöjen förswann han plötsligen på nägra dagar. Det war i slutet af Mars, som han återkom. Når han inträdde till fin fru, fatt hon och gäspade wid fin roman och fin fmöårgås. — Men wäa! fade Fridolf, om en timma skall du wara färdig att sätta dig i wagnen, sy du skall resa ut till mina föräldrar och mis stas hos dem öfwer sommaren. Fridolf fade detta i samma ton, med hmil; fen han brukade afkunna ett uislaa; det låg någonting få oemotstäåndligt i hang röst, att Clementine ide genast blef färdig med fina manliga motsägelser. Men efter något betänkande fade hon likwäl: — En timma? det år bra fort tid för att kläda fi3 till en resa. — Det behöfs bara att du tar på dig en pels och ett par lappskor. — Så han pratar om det han ide förssär. — Slösa inte bort tideumed motsägelser, swarade Fridolf buttert; om en timma äro hå starae hår och få inte wänta. (Forts.)