Norrländska Korrespondenten – 22 november 1854, sida 2

sent en afton. Hela dagen hade han känt sig plågad af en bespanerlig oro och hjertbeklämning, uten att funna förklara orsakea för fig. Dan mile nödwändigt innan han lade fig fe sia lila gosse, fom mar hpaom kärare än alt annat i werlden. Han bultade derför på barnkammardörren men ingen öppnade. Han tyckte fig höra ett fakta awidande der inne; sadren igenkäade fitt baras röst, blef urs sianig och sparkade upp dörren. Ammaa mar borta, barnet, öfwerlemnadt åt fig sjelf, hade troligtwis waknat, blifwit oro: ligt, kastat sig och fallit på golfwet. Det låg nu bredwid säagen på golfwet och jemrade sig mycket. Fridolf tog fin ålffling i fina armar, för sökte att hjelpa och lugna honom, men förgäfwes. Barnet hade troligen fabit gå hufwudet och fått ett alltför håftigt Nag. Fridolf wäckte sitt tjenstefolk och skickade ef: ter läkare; denne fom. uadersökte gossen, fom blifwit allt sämre, och förklarade att hufmuds skålen war spräckt. Inom några timmar affed baraet i Fridolfs armar. Fru Clemeatine sörjde larmande och häftigt i flera weckor, men Fridolf hade i en hast blif. mit alldeles stum, tasade ide med fin huslru,