Norrländska Korrespondenten – 1 november 1854, sida 2

tårar i ögonen nämna fin systers namn; men återhällande dem fade hon: Det war heanes öde hon har uppfyldt fin pligt, jag sjunger högt en lofsång i mitt hjerta ty Herren har hört en af mina warmaste bör ner: Åland lyder ej mera under Rysslaads spira. De hafwa nyssh bland de fransyska officerarna återfunnit en broder, fom de länge både ijor: diskt och moraliskt afseende begråtit fom förlorad, Ea gammal moder til kykoherden fom lem: nodt fia i skogea längre inåt dn belägna lugna boning för att under dessa oroliga tider wara hos fia son, fullbordade familjemålningen. Det war rörande att se dea tacksamhet mot Försyaen som lifwade dessa ädla meaniskor. Ruadt omkrina woro boniagar af ryssarna uppbräada; men deras hydda slod qwar. Wäl woro åfrarne förtrampade, men ingea klägan hördes utgå från deras läppar. Sud förser wäl brödet, fade yrestmannen, och gäller det hemta mi säd från Smerige. Han år tilldedd af alla på fitt öland få utom som inom fia församlina. Mågra fattiga af hwilkas hus nu endast askan är qwar hafwa funait hem hos den äldrige modreu. Han sjelf har äfwen upplåtit den fam: mare fom fru Lriagefeldt bebolt åt en sackars huswill enka. Med rötelse skiljdes jag wid den aftniag swärda familjen. Thyoras fila ord tilmig woro: