Norrländska Korrespondenten – 1 november 1854, sida 1

h sos, denne kastar en blid på det gråta: de barvet. Med fira åtbörder frågar han hwad som fattas gossen; denne teckaar att hang kjsäder äro uopbrända; fransosen aftager sin rock och west, i hwars ena ficka han läager några penaingar uf sitt lands myat och kastar westea för gosseas fötter samt tager åter på fig rocken och fyrias ger fia wäg. — — — — — — — — — — — — — Det War en egen blid art fe de ryska fåns qarne wandra till fartygen. Franska regementsmusifen börjar spela upo en dansmusik och nu tyckos de fångna föresläla fi3 wara fria; md rösten efterhårmande toneraa dansa de nedåt stranden; andra åter swärja ed på ed; några som hafwa förtärt ett större qwantitet af rus: difwande drydker, ragla åt höger och wenster. Mea fråa dessa grofforniga sceaer fasta mi ös gosea ät ett omid siraaden liggande slörre ång fartyg. Ett ungt, ljun, fruntimmer stödd wid sin makes arm, stär wid landgånden; just fom hua år i begrepp att af hoaom låta sig ledsagas öfwer densamma, wänder hoa sij om och tryc: ker fia syners, swågets, och broders händer. 008 förjöfer tala men fan icke; tåraraa öfwer: skölja hennes an sigte. — Gud wälsigne dia, fåger Carlberg med bruten rön, war fart Iathilda, fom ipåg att det war ditt fria mal,