Norrländska Korrespondenten – 28 oktober 1854, sida 1

Nu stego de ut til de öfriga. Carlberg war blef och upprörd. Han teg några minuter, flutligen fade han i det han månde fig till gumernören. — Om det wore sant fom många bland de werldswisa påstä, att wi sjelfwa hade magt att styro wårt och andras öde få more denna gåf. ma i sanning en bedröflig skäak af försynen til menniskan nemligen om dermed wore förkoips pad mår nuwarande kortsynthet. Jag mer icke om herr quwernören känner den inbördeg fårlekisom förenat min soslerson med min swägerska? — Hörsts i afton har man fagt mig det. — Att lemna beancs Öde i en fången Hfficers händer synes wara ett tärniagsspel, och met jag ide om den fom år i hearsål faders stäle fan med godt samwete wåqa det, dock om det icke sker, ser det ut som om hjertat skulle skilja fig wid den swaga kroppshyddan för att följa bonom på färden öfwer haf och lands jag tror eft hyddan i detta fal faarå skulle bli lftös och fan, och kanske kunde mars då ej Heller undgå ångera och samwetsqwalen. Mathilda — nu wände han sig til flickan — löjenant Langefeldt Jaffar att denna natt fom maawiqcas med dig? b Han attoladr drfa ord låagsamt och af tutet. Jag år färdig att med Hong dela ljnft