Norrländska Korrespondenten – 21 oktober 1854, sida 2

iZn!nninnninnnnnnnnnnnnn — Det war då din fång som i lördags af ton nådde wåra öron? frågade Thora. — Ja, den wison, Thora, bar jag sjungit mer ån en gång både för mina kamrater och i as samheten. Här ser ruskiat ut på den kära öa. Ryssarna hafwa bränt och hujerat, fom ture far och hedningarz jag anfer dem hwad mild: het och mensklighel beträffar lånat underlägsaa och ide i anfeende til deras reliqösa åsfäater, de sednare på något fått öfwerlägsas. Fia narna woro eawisast i förswaret af fästaingen, och isynnerdet lärer det bland flera andra bee funnit fig en löjtnant Langefeldt fom yttrat ett sondart missnöje öfwer fapitulationen; mid mar pensträckningen har han wägrat att aftemna fia fabel, fådan den mar, men i stället fönderbrus tit den mot murens. Mathilda hurn år det med div? Han gid til henne och kastade armen om henass lif, men drog fig i detsamma tillbaka under det att han betraktade henne ungefår fom når man fer på en tafla hwilken man tror fig hafwa placerat i ex rätt dager. Lampans sken föll på denaes ansiqte. — Du darrar, du rodnar och blekoar skiftesmig, du war en fjortonärig späd flicka, när wi åsskiljdes, och nu år du en blomstraade tjuguårig junafru. — Med fråntöfwadt hjerta, ifyl de Carlberg meaingen.