Ena blid der den warmasle tacksamhet Pod att läsa höjde hon mot himmelen. — Zac Josua, fade hon, nu år jag luga bwad som än häader. Af tidaingarne käana wi de ssormiga dagar som följde, och det skule wara tröttande för läsaren höra desamma upprepas, mea inaan wi nedlägaa wär penna wilja wi dock äniljus ån i mörkare färg, teckna en och annan cen. — — — —2—ä— —i — — Bomarsund är taget! utropade Carlberg med en alädjeblixt i siaa ögon, då han klockan 11 på Thorsdaftonen iaträdde til de sina. — Lofwad mare Gud, utropade Thora hop knäppande sica häader. — Longeafeldt lefwer skyadade fig Carlberg att infalla betraktande Mathilda. — Mena är blesserad? frågade hon. — Jcke blesserad. — Owad då? — Fångea! Lik en lilja fom nedböjes af formen, lät bon sitt bufwud sjunka mot sitt bröp. — Wil du fe honom ännu en gåag? frå gade Carlberg. — Wil, eftersade hoa mekaniskt. — Jahpwill du? ätertog Han.