— Fråga den fom häller på att nedfjunka i mattaet om han wil lefwaJosua följer dig nu i ögonblicket til äsluingen sade Thora. — Ack, war det enda ord som undföll hens ne, och bon kastade fig i hang armar. — Men ej förrän i morgon bittida, iaföll prostinnan. Knappast hade dessa ord ultalats af den gamla frun förra en officer i fransysk uniform iuträdde. Ansiatet war solbränt men dras gen särdeles wackra och i de mörkblå ögonen war ea blandaing af stolthet, eld och känsla. Mössan war djupt neddragen för ansigtet. Som en uposkrämd fogel drog fig Marpits da tilbafa i ett hörn af rummet. —, Det år sent, började med darraude röst främlingen, och skule en fransysk officer kunna bopras finna herberge ö fwer en natt hos den gästfrie kyrtoherden Carlberg. — Wilbelm! utropa de Thora och ssörtade . hans ormar. I RNanmet Wilhelm genljöd fom ettitrefaldigt ekofr rummet. — Ja det år Wilhelm, återtog han, som återkommer til fia fåderved för att deltaga i dass befriande från ryskt wälde. Jag kommer igen til eder, fom jag hoppas, fom en förnys ad menniska; jag år officer i fransysk tjenst