Norrländska Korrespondenten – 14 oktober 1854, sida 2

fig hwarje timma och siund. Hon war en Pere sonifiered bud af flärdlös ålderdom. En game mal junafru jemnärig med henne war Hennes cada sällffrv. Sittande fom om hon warit fas:borrad wid fönstret afwaktade hon Thorag och Mathildas ankoms; hun spände öronen för att förnimma ljudet af en wagn, men alt förs blef tyl fom i arafwen. — Nu Elfa, börjor jag bli orolig, fade hon; klockan år 9, det är au stumt och ingen höres of. Anna har kanske aldrig framlemnat brefs met; hon år en underlig warelse i menniffos hamn, Ru intrådde en liten gosse till prostinnan. — Denna lapp har jag fått af fiaska gums man, bon bad mig lemna den til yrostinnan. Hon gaf gossen några kopek och läsie följande. Soda hulda moder! Jag fon ej i dessa orons tider skiljas från bem och hjord, och min gumma påstår att hon skulle bryta sitt wigsalöfte, om hon lemnade mig. Wi hade öaskat art Mathilda rest till mamma, men hon — af hwad anledniag fåne ner Gud alera — hår ej till att öfwertaloDet år godt att meta att wår hulda moder fitter i fin lugna wrå den jag Hoppas att broars ken ryss, fransmän eler engelsmän uppnår. (Fores))